Jag har fått en ny favoritaffär som heter Lakritsroten och ligger långt ner på Sveavägen nummer 107 och de har också en webbshop. Ynglingen som tog med mig dit var min son och det kostade mig en halv förmögenhet. Efteråt gav sonen mig ett nedlåtande omdöme att jag hade varit som ett barn i affären. Min son är rätt duktig på lakrits och är väl den som har kommit längst i sin empiriska forskning kring lakrits i mikrovågsung. Han vet ALLT kring vilka lakritssorter som fungerar att mickra och vilka som inte fungerar att köra i mikron. Själv tycker jag att mikrolakrits ser lite geggigt ut men jag tror att mickrad lakrits är något som många skulle kunna pyssla med på sin fritid.
Tjejen i affären gav oss en föreläsning kring de olika lakritssorterna från den rena rålakritsen, som man känner igen från apoteket när man var liten, till de mer moderna lakritsvarianterna. Själv köpte jag en liten rålakritsbit för 15 kronor men tyckte den var extremt hård att tugga och hade lite kaffesmak. Lakrits i skum och choklad har aldrig varit min smak däremot är jag en sucker för salmiak varianter och elaka pulver versioner. Expediten berättade om en sort som gav mycket LPM dvs lakrits per minut och en variant som sas fräta ner hela munnen med sin sälta. Så den sorten köpte jag – men jag blev lite besviken eftersom jag inte tyckte den hade någon vidare eftersmak. Expediten förespråkade det isländska lakritset men jag tyckte det såg lite väl konservativt ut.
En ny fudge favorit som jag aldrig hade prövat tidigare var Kuhbonbon Lakritz som jag tror kommer från Tyskland det är ett mjuklakrits med en skön avrundad smak. Jag köpte också lite naturlakritspulver från Borgeby Kryddgård som jag senare har gjort experiment tillsammans med kaffe och jag har även testat att krydda kalaspuffarna med detta magiska pulver. På burken stod det att pulvret kunde användas som smaksättning till konfektyr, efterrätter och bakverk. Att krydda kaffet med svag lakritssmak var väldigt gott – däremot är jag tveksam till att ha lakritspulver på kalaspuffar. En annan ny favorit var en lakritsstång med väl avvägd dos av salmiak pulver som var underbar och smälte i munnen.
Vad jag tycker är lite märkligt med lakrits är att det är mest vi nordbor som njuter av lakritsen medan andra kulturer verkar leva i ett lakrits vacum och inte alls förstå tjusningen med saltlakrits. Holland är det landet som har mest lakritssorter om vi i Sverige har 4 olika sorter så har Holländarna 8. Även Islänningarna har kvalitets lakrits. Kanske har vi lite annorlunda smaklökar när det gäller saltsmakerna? Kan det finnas någon koppling till ammoniumkloriden eller att våra förfäder åt salt sill?
