Efter handskriften (O. Petri krönika Nr 1, KB) utgiven av Jöran Sahlgren. Tolkad med ChatGPT till modern svenska. Det här är en av de första skrifterna som skrevs på svenska. Olaus Petri blev 2 januari 1540 i Örebro, tillsammans med Laurentius Andreæ, dömd till döden för högförräderi. Anklagelsepunkterna omfattade: att ha författat en krönika kritisk mot kungen.
Bland europeiska handskrifter som förvaras i Rysslands nationalbibliotek i Sankt Petersburg finns fyra svenska handskrifter innehållande Olaus Petris historiska verk En svensk krönika. I en av dessa handskrifter är krönikan daterad 1534. Johan Göstaf Hallman skrev i början av 1700-talet att Olaus strax efter Stockholms blodbad, där bland annat Strängnäs biskopen Mattias Gregersson avrättades, reste till Strängnäs och förde ut biskopens samling av gamla skrifter. Källa
Den här versionen är från Jöran Sahlgren. Det finns också en längre version av krönikan av Klemming som trycktes 1860 där det är stora delar som inte ingår ungefär härifrån.
Orginal dokument
http://runeberg.org/opetri/croneka.html
För vad ska krönikor skrivas
#1 Gud, som har skapat allt till människornas gagn och nytta, har också av sin eviga godhet och försyn förordnat och anpassat att deras liv och styre, som tidigare förekom i världen, skulle beskrivas för att vara till deras kommande lärdom och varnagel. Genom detta kan de lära sig vad som brukade leda till framgång och vad som brukade få en ogynnsam utgång.
På så sätt kan efterkommande lära sig av sina förfäders framgångar eller undergångar och lära sig hur de bör handla i alla avseenden, vad som brukar vara fördelaktigt eller skadligt. Ja, efterkommande har också stor fördel av detta. Det är bättre att bli klok genom någon annans misslyckande än genom sitt eget. Historier eller krönikor bör vara skrivna på ett sätt som tydligt återger alla omständigheter, varför och hur händelser har ägt rum och hur fred och lugn har upprätthållits. På det sättet kan de läsas framgångsrikt och vara till nytta.
De som kommer efter, som i en spegel, kan se hur de har utvecklats från land och plats eller hur de har förändrats. Det är inte tillräckligt att bara veta att fred och krig har förekommit i världen. Man måste också veta varför sådana händelser har inträffat. Oftast beror det på de missförhållanden som människorna själva har skapat. Och de undviker missförhållanden som de kan undvika genom omständigheterna. Därför är det fördelaktigt att veta hur man kan undvika eller övervinna krig och olyckor. Det är inte heller tillräckligt att bara veta att det har funnits dygdiga ledare i världen som har upprätthållit fred och lugn. Man måste också veta hur de har lyckats med det, vilket krönikan ska återge för dem som kommer efter.
Hur historia skrivs
#2
Men det är väl många som har skrivit krönikor, men bara ganska få har haft rätt framställning, vilket är tydligt med främmande krönikörer som svenska och danska. De skriver väl alla om krig och fred, men hur sådana har uppstått och vilken part som har haft bättre framgång har det talats mycket lite om. Och därför kan de som kommer efter inte dra så mycket nytta av sina förfäders historier som de borde. Mycket har också skrivits av dem som har varit partiska och välvilliga i frågan. Och därför har de upphöjt den del som de har hållit med och förkastat den andra fullständigt. Sanningen har alltför ofta förbisetts. Det är märkbart i de danska och svenska krönikorna.
De danska prissar de stora bedrifterna som deras herrar och furstar har utfört här i Sverige, och de svenska räknar högt den stora tapperhet som har visats i Danmark. Så den som nu gärna vill veta vad som är sannast, han ska ha svårt att finna det (i de svenska och danska krönikorna). Det har av gammalt (Gud förbättra det) funnits en inbördes strid och delvis naturlig avund mellan danskarna och svenskarna, eftersom båda parterna räknar sig högt och ingen vill vika för den andra. Därför har vi nu sådana krönikor som de har haft i åtanke när de skrev dem. Och av den anledningen stämmer inte de svenska krönikorna överens med de danska, och ingen part skriver något gott om den andra. Det är också väl förståeligt att man tar det nödvändiga därifrån för att rätta till det. Men ändå har jag nu tagit mig för att sammanfatta en liten krönika från den andra och har lagt till det som jag har uppfattat vara sanningen (för jag vill ju gärna skriva det som är sant), från vilka man kan märka hur det har gått till här i riket i förtiden, hur riket har stått under inhemskt herravälde och hur det har styrts av utländskt herravälde, hur det har stått under kungar och hur det har stått under hövitsmän. Och man kan dock alltid se här hur mycket missförhållanden, tvister och oenigheter fäderna har varit bekymrade med, så att vi inte behöver förundras över att det går dåligt i vår tid.
Då våra förfäder har försökt världens onda väsen precis som vi, är världen alltid sig själv lik. Den är alltid böjlig och anpassar sig efter situationen. Den som ska vara i världen ska nödvändigtvis vänja sig vid att lida mer ont än gott, mer olycka och annan bedrövelse än frid. Så måste man också delvis märka här av världens oberäknelighet att de högsta så snart blir nedslagna som de lägsta. Ja, de högsta står farligast i världen, eftersom det finns många som strävar efter dem. Så att ju högre en är besatt, desto fler fiender har han. Och lyckohjulet (som man brukar säga) går snart runt i världen. En ringa man kan snabbt bli upphöjd, och en högbesatt man kan snabbt göras till intet, varigenom de förtryckta kan ha hoppet att det kan bli bättre med dem. Och de som är högt besatta kan ha faran att hjulet ska gå runt med dem och ha lidande och förödmjukelse, eftersom de tänker att Gud snabbt kan förnedra dem och upphöja dem som har blivit förtryckta. Sådana ser man att det har hänt förr och att det kan hända än nu. Det har ofta hänt att de som har förtryckt andra har blivit förtryckta själva och att de måste söka nåd av dem som de inte har visat nåd mot när de var i en starkare ställning. Ja, så är världens gång att vissa förnedras och vissa upphöjs, där många både höga och låga rättar sig efter dem.
Runskrift och latinsk skrift
#3
Innan vi går in på vår ämne bör man veta att det finns ganska få korrigeringar i våra svenska krönikor om hur det har varit här i riket innan kristendomen kom hit. Ty våra förfäder har antingen litet eller inte alls skrivit om det, och när de har skrivit något har det gått förlorat med den skrift som tidigare användes i landet, den som nu kallas runskrift. Något har visserligen skrivits, men då har det varit skrivet med runskrift, eftersom den latinska skriften som nu används först kom hit i landet med dem som förde kristendomen hit.
Och när den latinska skriften infördes, så försvann den andra och allt som hade skrivits med den skriften. Dock har ändå den förra skriften används en tid bredvid den latinska skriften, vilket märks tydligt av rimstafar som bönderna än nu använder [och av många runstenar som har rests sedan kristendomen kom hit]. Finns också liknande runbokstäver insatta bland de latinska skrifterna i gamla lagböcker och andra skrivna svenska böcker. Men hur det var möjligt att det var så, vad våra förfäder har skrivit med sin runskrift eller inte, det är ju visst att det till oss har kommit ganska få korrigeringar om hur det var här i riket innan kristendomen kom hit.
Och ändå så gör den danska krönikan mycket gissningar om vad som en gång skulle ha hänt i detta stora rike, och räknar långt tillbaka. Så kan man ändå ge henne makt, ty att i Danmark har det funnits samma brist när det gäller gamla historier, och därför ser man väl att överallt söks stor ära och berömmelse. Därför är det beklagligt att sanningen inte alltid har framkommit, den som ändå av krönikeskrivarna borde ha anses mest viktig.
Kämpar, jättar och troll
Och låter jag andra döma om det, det är visst att i detta stora rike, som i många andra länder, har funnits grovt och oförståndigt folk, som har tyckt att det som hör till goda seder och bruk och som bör höras till, har de inte brytt sig om förrän de började lära sig tankar och seder när de blev kristna. Därför kan man också undra över att de antingen lite eller inte alls har skrivit. Det ser man väl att våra förfäder har haft samma sätt som grekerna och latinarna med fabler och poetiska dikter, så att när några märkvärdiga män fanns bland dem som hade manliga gärningar och gjort något märkvärdigt, om dem diktade de visor, sagor, rim, som de brukade kalla frihetsdikter och andra sådana dikter, och de pryddes med fabler och hemliga ord, där de ansågs vara stora och berömvärda som de förtjänade, och de som var märkvärdiga män och visade sig manliga mot sina fiender, och klandrade dem som gjorde övervåld och orätt, dem kallade de kämpar (kiempar) och stridare (jempningar), såsom grekerna kallade sina hjältar, heroes, sådana som Hercules var och flera andra.
Björnar, lindormar, drakar och dvärgar
Men dem som var tyranniska och gjorde övervåld och orätt mot alla och inte brydde sig om någon, dem kallade de jättar, jättar, troll och liknande, och efter det att samma tyranner brukade bo på fasta slott och fästen, så kallade de dem slott, berg, och dem som bodde där kallade de bergstroll, och deras hustrur som också var onda och arga kallade de jättinnor eller liknande, vilket gamla visor och Didrik av Bern historia eller fabel klart bevisar. Och när de ville beskriva onda och arga tyranner, sade de att de var fula, långa och grymma, klumpiga och obehagliga, även om de inte var större och fulare än andra folk. Men för deras tyranni och övervåld sade de i deras dikter att de var sådana, och kallade dem ibland björnar och lindormar eller drakar.
Och dem som besegrade sådana skadliga människor prisades av folket högt med visor och frihetsdikter och kallades mäktiga hjältar och kämpar, de som hade drivit ut jättar, jättar, troll, björnar och lindormar, vilket mest brukade ske genom att de en mot en kämpade och stred, ty med sådana strider avgjordes största mandom och därför brukade de största priserna där läggas. Så brukade också våra förfäder kallas dvärgar, som med sin list och onda uppsåt begick mycket ont, vilket dock inte hade så stor makt som jättarna, men de begick ändå mycket ont med sin hemliga list och ondska, och hade så snillrik skicklighet att ingen kunde komma under deras list. Därför sade de att de hade sådana hattar på sig att ingen kunde se dem, varför man än nu vet att tala om dvärgarnas hattar. Dessa dvärgar beskrivs i rim och visor ha varit små, ty de hade haft liten makt men stor listighet. De sägs också ha bott i berg, det vill säga de hade väl skyddat sig så att ingen skulle kunna göra dem något ont. Men kämparna brukade ibland komma under deras list och hugga dem i hälar, och därför prisades de för sin stora makt och mandomskap att de kunde besegra stora jättar och jättar. Likaså prisades de för sin [stora] förstånd och klokhet, att de kunde övervinna sådana listiga och onda människor.
Krönikors osäkerhet
#4
Det har tidigare antagits att man inte kan veta hur våra förfäder använde dikter och skrift under hedendomen, då de tycktes ha störst intresse för sådana och det är tydligt att det finns korrigeringar i deras dikter och skrift, eftersom de är rika på fabler och hemliga ord, vilket gör det svårt att veta vad den sanna historien är. Men de som först började skriva svenska och danska krönikor tog avstamp i gamla legender, visor och liknande blomstrande dikter som har varit populära i länderna, och sedan har de skrivit ner dem. Men det är också ganska osäkert om det har hänt så, eller inte. Det kan mycket väl ha hänt som ryktet och visorna har sin grund i, men det som inte är nedskrivet, utan bara muntligt överlämnat från en generation till en annan, tenderar att vara osäkert eftersom var och en lägger till eller minskar på det och inte återger det exakt som de hörde det.
Dessutom finns det osäkerhet eftersom man inte har känt till tidsramen när händelsen som nämns ägde rum. Det kan ha hänt för hundra år sedan, eller det kan ha hänt för sex eller åtta hundra år sedan. Därför kan det ofta vara osäkert i vilken ordning händelserna ägde rum. Dessutom är det inte väl känt att utländska krönikörer, danska eller tyska, har skrivit om Sverige i sina gamla krönikor, eftersom de också skrev utifrån lösa rykten.
Man kan se med egna ögon hur ofta de går vilse i det som finns i människors minnen, så det är ingen tvekan om att även de gamla historierna är osäkra. Man kan också ofta se att de är lika osäkra i sina egna historier som de är i våra, och det är en riktig slutsats att ingen svensk, tysk eller dansk har så exakta krönikor som skulle behövas om det som hände i deras länder före kristendomen kom dit. Men sedan har det skrivits något, men ändå ganska lite specifikt här hos oss. Det mesta som finns skrivet här hos oss är från de senaste trehundra åren, vilket framgår mest av gamla register och beseglade brev. Det är också denna krönika om de senaste trehundra åren som är mest omfattande. Men när det gäller det som hände tidigare har vi inte sådana bevis som vi kan åberopa här i vårt samtal.
De gamla göterna
#5
De historier som de skriver brukar mest handla om varifrån folket kommer och vilket ursprung det har. Men eftersom vi svenska inte har några gamla säkra historier har vi inte heller tillräckligt med information om var det svenska folket kommer ifrån och hur Sverige först beboddes. Allmänna historier ger tillräckligt med information om det gamla Goterriket och dess ålder, men det kan inte på något sätt förstås som att de goter som finns här i Sverige nu är lika gamla som en del menar.
De gamla goterna (om de ens är så gamla som en del tror) som först kallades för götar har bott där som nu är Ungern eller ännu längre bort, och det kan mycket väl ha funnits andra folk här i Sverige eftersom de inte hade sitt säte långt efter Noas flod, om allt är sant som har skrivits om dem. Därför kan de inte ha gått så mycket tid i vårt land utan det skulle vara mer troligt att några av dem har kommit hit med tiden och bott här. Men det är helt osäkert och mycket osannolikt att fastställa vad som är sannast i en så gammal fråga, och det är bättre att låta det vara än att föreslå något osäkert.
Tyskar, svenskar, danskar och norskar ett folk
Det är mycket möjligt, ja, det kan inte avfärdas, att tyskar, svenskar, danskar och norrmän förr i tiden var ett och samma folk, och det finns tillräckligt med språkliga bevis för det, eftersom de förr i tiden hade ett gemensamt språk, även om det har förändrats sedan folket skildes åt, vilket brukar hända. Detta kan också märkas tydligt när man jämför äldre tyska och svenska böcker, där de har mycket gemensamt när det gäller språket.
Det kan också visas med många andra exempel att de alla har varit ett folk, eftersom gamla latinska historieskrivare har skrivit mycket om de tyska sedvänjorna, hur deras styrelseskick och karaktär var, vilket nu är mer känt i dessa tre riken än i Tyskland.
Det verkar ha funnits en gammal sed att dela upp folket i hundratal, med en hövding för varje hundratal, vilket fortfarande finns kvar hos oss eftersom hela landet är uppdelat i häraden, som tidigare kallades hundratal, eftersom det tidigare fanns hundra bönder i dem, även om det nu på vissa ställen är färre. Deras hövdingar kallades ”hundrahövdingar” (centurio) då, vilket nu kallas ”häradsföreståndare”.
På liknande sätt har folket i dessa tre riken, genom visor, rim och andra dikter, liknande sätt som tyskarna, visat att de alla har haft ett gemensamt språk och varit ett folk. Om man skulle räkna upp allt som de gamla historieskrivarna rättmätigt har tilldelat den tyska nationen och som nu till stor del gäller oss mer än dem, kan man tydligt se att svenskar, danskar och norrmän tidigare var tyskar, som har spridit sig till dessa länder och bosatt sig där. Det är dock okänt när det har hänt och om några folk har bott här tidigare. Det är omöjligt att veta. Det verkar mest troligt att tyskarna först bosatte sig i dessa länder, så att de var det första folket som bodde här.
Götar och vender
#6
Pläghar och vara ett gammalt tal, det som vissa historieskrivare fullt och fast menar, att göterna som så mycket bedrivit i Grekland, Frankrike, Spanien och andra länder, skulle ha haft sin första utgång härifrån Sverige, huruvida det är sant låter jag andra bedöma. Men det verkar ganska troligt att de haft det tyska språket, eftersom de allmänt haft tyska namn som Tidrick, Ermerik, Fillmer, Alrik, Ditmar, Adolph med flera sådana. Det finns dock vissa som säger att göterna och venderna haft ett språk, men om de varit utgångna från Sverige, då har de talat tyska språket, de har också haft vendskt språk, då vet jag inte hur de kan ha kommit ut från Sverige, om man inte vill säga att de hade bott bland venderna så länge att de hade lärt sig deras språk och glömt sitt eget, eller också har det vendska språket också varit tyska på den tiden, och det vendska språket som talas nu är slaviskt språk, vilket inte är osannolikt.
Det finns också vissa som menar att vandalerna som tidigare bedrivit mycket skulle ha varit ett annat folk än venderna, som nu är till hands. Den åsikt har de som säger att de här utgångna är, att de först tagit Rügen som ligger vid Stralsund, och sedan kommit in i venderlandet som är Pommern, och bott där en lång tid innan de drog upp mot Grekland. Men där låter jag också andra bedöma vad som kan vara sannast. Och var det än sant är att de är utgångna härifrån, så kan det ändå inte ha skett så långt före Kristi födelse som en del menar, som säger att det skulle ha skett vid Abrahams tid, väl 2 000 år före Kristi födelse. Men det kan inte vara sant på något sätt, det skulle då ha skett lång tid efteråt om det är sant. Men man kan inte förutsäga någon bestämd tidpunkt för det.
För Kristi födelse verkar det ändå ha skett, men hur länge, det vet man inte. Våra svenska krönikor ger svenska män mycket ära för att göterna, som enligt deras mening är härifrån utgångna, har bedrivit så mycket i främmande land. Men när vi rätt överväger saken, är det med fog inlagt ära där också, att man får med övervåld och orätt göra ont i andra länder som inte har gjort oss något ont, skinnar och bränner, dödar och förhärjar dem som gärna skulle sitta i frid. Det vore mycket större ära för oss om våra förfäder alltid hade varit fredliga och saktmodiga, suttit stilla, varit i fred med det som Gud hade gett dem och inte rövat och plundrat andra.
Götarnas tyranni – avguderi
Men prisa göternas mannamod vem där vill, de som satt för sina händer prisade dem inte, utan sade att de var en hop skojare och tyranner som intog andra människors länder och städer där de inte hade någon rätt till. Och de kom i sådana stora skaror, både med liv och gods, det var också det största mansverk de gjorde, som tillräckligt bevisas av krönikorna, [bortsett från den skada de orsakade i det latinska språket och de lärdes böcker, vilket var en obotlig skada, som så många lärde män nu beklagar.] Den som med brand, mord, röveri och krig förgriper sig på andra, han ska ha en rättfärdig straffdom, annars är det tyranni och övervåld mer än mannamod. Men om detta är nu tillräckligt sagt.
#7
Nu ska man veta att i forntiden har detta landet, liksom alla andra länder och riken, varit fyllt av avgudadyrkan. Eftersom våra förfäder kommer från den tyska nationen, har de också utan tvivel haft samma avgudadyrkan som tyskarna. Men med tiden kan den ha förändrats. Överallt i landet har de haft särskilda platser som kallas heliga lundar, där de har ägnat sig åt spökelse och vidskepelse, och där djävulen har bedrivit mycket skadlig verksamhet. I Sveriges lagbok förbjuds att man ska tro på stenar och lundar, och där har de ägnat sig åt avgudadyrkan. Sådana heliga lundar finns fortfarande här i landet, även om de inte längre används och vanliga människor inte vet hur de brukades förr. Men i Uppsala, där kungasätet i Sverige har varit, fanns också ett riktigt avgudatemple. Det sägs att avgudatempel har funnits där inte långt från den nuvarande domkyrkan, vilket sägs ha varit vackert dekorerat. I samma tempel sägs att de hade tre gudar.
Thor och Oden
Den första och högsta kallade de för Thor, vilket utan tvivel är samma som latinska Jupiter, som de också ansåg vara den högsta guden. De hade gjort honom som en naken pojke, sittande på en vagn som var gjord som en karls vagn, och han hade en spira i den ena handen och sju stjärnor i den andra. Av honom kommer torsdagen, som också kallas Tors dag, vilket också tyskarna kallar torsdag. Om denna gud brukade de allmänt svära och säga ”Ja Thor, Nej Thor”, vilket fortfarande praktiseras av äldre bönder, även om det också förbjuds i lagboken att offra åt avgudar, det vill säga att svära vid dem. De brukade dyrka och hedra denna gud för att han skulle skydda dem från olyckor som blixtar, stormar och liknande, och för att han skulle ge dem tillräckligt med säd och grödor och alla slags frukt.
Den andra guden kallades Odin, vilket på tyska heter Wodan, och det är inte så lätt som den danska krönikeboken hävdar, att det skulle ha funnits en trollkarl vid namn Odin i Sverige som skulle ha blivit betraktad som en gud. Tyskarna hade samma gud och kallade honom Wodan, vilket också den engelska krönikeboken innehåller, och de hade också kallat en dag i veckan efter denna gud, Wodans dag, vilket vi också kallar onsdag. Denna gud brukade de dyrka för att han skulle hjälpa dem i strid och äventyr, som de svenska krönikeböckerna berättar. Men det är mer troligt att de dyrkade honom för att få rikedomar, för att få tillräckligt med gods och pengar. Och än idag säger man att man tjänar Odin genom att samla mycket pengar och rikedomar.
Frigg, Cares, Näcken, Kredhe och Jadut
Den tredje var en gudinna och kallades Frigg, vilket (som de troende säger) är samma som latinska Venus, och efter henne kallades fredagen Frigg dag, vilket tyskarna säger. Därför har vi också en Frigg dag. Denna gudinna dyrkades för att få goda äktenskap, många barn och frid och lugn. Alla dessa tre gudar stod i templet, Thor i mitten och en av de andra på vardera sidan. Det nämns också i vår svenska krönika om en gudinna som kallades Ceres, vilket de dyrkade här i landet liksom i andra länder för att få goda skördar av säd och grödor. Neptunus har också varit känd här, och än idag pratar man om Näcken som sägs finnas i vattnet och att Näcken tar bort dem som drunknar. Om det funnits några fler kända gudar som de dyrkade här i Sverige kan man inte veta, men tyskarna hade en gud som kallades Krodo, vilket på latin heter Saturnus. Denna gud verkar också ha varit känd här. Det sägs också att de hade en avgud som kallades Jatu, vilket de ropar när de slås eller dras illa. Man vet inte så mycket om andra avgudar som de har dyrkat här i Sverige. Dessa nämnda gudar Thor, Odin, Frigg och till viss del Ceres har alla haft sina egna präster som offrade åt dem på deras dagar.
Varje nionde år höll de en allmän sammankomst tillsammans med sin kung, där de samlades vid det förutnämnda templet och offrade åt sina gudar för hela landets välfärd. Då hölls också levande offer, både av människor och andra djur, men allt blod från både människor och djur hängde de upp i en helig lund som fanns bredvid avgudatempel, där nu bondkyrkan står, vilket är en allmän uppfattning. Detta var tillräckligt sagt om den avgudadyrkan som har funnits här i landet.
Sverige 5 riken
#8
Det sägs att det som nu är ett enda svenskt rike, enligt vissa, tidigare var fem riken. Det första skulle vara Finland och hela Åbo stift. Det andra skulle vara Helsingaland tillsammans med hela norra landet. Det tredje skulle vara Uppland, Södermanland och Närke, och detta skulle ha varit det högsta riket och ha kallats Sverige eller Svea Rike. Det fjärde skulle vara Götariket, hela Linköpings stift, Värend och Västergötland.
Det femte skulle vara Värmland och alla Dalarna. Men om Helsingaland med norra landet och Värmland med Dalarna skulle ha varit två riken, låter jag andra bedöma, jag tycker inte att det verkar vara lätt. Men om Finland är klart nog, eftersom det inte har varit länge under Sverige, utan med tiden har det erövrats och annat vunnits här under.
En del (som troende människor vet) sägs att Sankt Erik erövrade det här riket. En del säger att Birger jarl gjorde det, och en del säger att kung Birger gjorde det, vilket kan ses i krönikorna. Det är också klart nog att götarna har haft en kung för sig själva, och det verkar vara lätt att det riket har sträckt sig ända till Öresund. Särskilt har Halland varit där under, eftersom enligt vår lagbok tillhör det Sverige. Men det har gått fram och tillbaka, ibland under Danmark och ibland under Sverige. Och så har dessa två kungariken, Sverige och Götariket, med tiden kommit under en herre och blivit ett rike. Därför har nu Sveriges herrar titeln att kallas kungar av Sverige och Götar. Då, för trehundra år sedan, brukade kungarna här i riket kalla sig främst kungar av Sverige och sällan kungar av Götar, vilket kan visas genom brev från den unge kungen Sverker och kung Valdemar, som fortfarande finns kvar. Men kung Magnus Ladulås och hans efterträdare har alltid skrivit sig som kungar av Sverige och Götar. Detta var nu sagt om detta stycke.
Hur landet Sverige är
#9
Svenska krönikor brukade påstå hur Sverige var och hur landet var, vilket jag inte tycker behöver vara fallet, eftersom det skrivs för dem som bor här inne i landet och som bättre vet om landets verkliga läge än det kan beskrivas. Men man bör ändå veta att detta rike har varit mycket rikare i förrtiden än det är nu, med alla sorters varor. Här har det exporterats otaliga mängder koppar, järn, bly och alla sorters skinnvaror till främmande länder, och det har funnits mycket handel mellan England och detta rike.
Av denna handel kom det in så mycket engelska mynt som har varit i omlopp och i bruk här under så lång tid, och den handeln som ägde rum med engelsmännen var mest för fyrahundra år sedan. Då fanns det inga städer som nu är namnkunniga byggda vid Östersjön, varken Lübeck eller några andra. Och hela landet runt Östersjön var kristet, förutom Sverige och Danmark, som var de länder som först blev kristna vid Östersjön. Därför seglade de svenska till England som också var kristet. Så har detta rike även under vissa förflutna hundra år varit ganska rikt på silvermynt, och det har skickats iväg många hundratals laster från landet, både till Brittiska öarna och andra platser, vilket kan bevisas av gamla brev och register. Och det fanns ganska bra mynt i riket, vilket man får veta av krönikorna. Men med tiden har det försvagats så mycket att det har lett till förfall både för landet och städerna, och det blir mer förfallande för varje dag som går.
Kristi födelse
#10
Så bör man också veta vilka våra svenska krönikeskrivare var, de som av någon anledning och med visst syfte har skrivit. De har börjat med kungarna som skulle ha funnits vid tiden för Kristi födelse, eftersom det som tidigare har hänt är helt osäkert för oss (som de säger), vilket vi också erkänner, och vi säger inte bara att det är osäkert hur det var här före Kristi födelse, utan också, det är osäkert vad som hände under en lång tid efter Kristi födelse, som tidigare nämnts. Och därför är det ganska oklart med de första kungarna som här räknats upp. Det kan hända att det har funnits fler. Det kan också ha funnits fler än de som här nämns. Den danska krönikan talar om många svenska kungar som var krönikeskrivarna inte nämner. Här nämns också några kungar som inte har funnits i riket, som vi har fått höra.
#11
Och eftersom denna krönika är skriven för de enkla människornas skull, så att de ska kunna få tillräcklig rättelse härifrån, har man inte bara skrivit historien eller händelsen som har inträffat, utan man har även därvidlag (där man har förstått det nödvändigt) tillsatt viss särskild kunskap, från vilken man kan dra rättelse och från vilken man kan se något gott och nyttigt som har skett, för att man ska anpassa sig därefter och ta exempel av det, oavsett om vi är höga eller låga. Och när man ser något ovisligt inträffa kan vi också lära oss att vara förutseende i en annan persons olycka och skydda oss själva.
Det viktigaste i alla historier
För om man bara vill läsa krönikor för kunskapens skull eller för att ha något att fördriva tiden med, då är det lika bra att inte läsa alls. Inte heller har Gud, som har rått över människorna, ingivit att det som har hänt skulle nedtecknas med avsikten att sådana skulle läsas i denna avsikt, att man bara skulle ha sin lust och tidsfördriv i det, utan att man genom det skulle betrakta världens gång, förgänglighet och instabilitet och hur djävulen (som är denna världs härskare enligt Kristus) här har sitt spel och ibland uppväcker oordning och förstörelse överallt, skada och fördärv. På samma sätt bör vi också uppmärksamma och överväga att även om djävulen försöker orsaka allt ont och sprida instabilitet, så undanröjer Gud ofta hans onda avsikter och driver sakerna mot ett bättre slut än djävulen hade tänkt med sitt onda försåt och sin avsikt, för att vi ska lära oss att ge Gud den ära som tillkommer honom och be honom om hjälp mot djävulen. Detta är det viktigaste som vi som kristna ska uppmärksamma i alla historier, både hedniska och kristna. Och när vi läser dem på detta sätt, då har vi nytta och fördel av det, och historien används på rätt sätt.
#12
Men vissa kan invända och säga: Vad spelar det för roll att man talar och skriver om de dödas mull och aska och låter deras namn och gärningar komma i varje persons mun? De har gått bort och har sin del borta. Det vore bättre att glömma deras synder än att komma ihåg dem på det sättet osv. Där svarar man så till: Historier eller krönikor skrivs inte för de som har gått bort och det som har inträffat. Utan för de som kommer efter, för att de ska kunna lära sig av sina förfäders liv, vad de ska göra eller hur de ska vara före. Därför måste både det onda och det goda som våra förfäder har gjort skrivas ner. Och eftersom mer ont än gott har utförts och ondskan alltid överträffar godheten i alla situationer, skrivs det också mer om det som är mer.
Det goda är få och onda många i världen
Det samma ser man även i de bibliska historierna som Gud själv har låtit skriva, att han ville likaså låta skriva om det onda som det goda. Och såsom det är skrivet om Abraham, Isak, Jakob, Mose, Josua, David osv. så är det också skrivet om Kain, Nimrod, Farao, Saul, Jerobeam, Ahas, Akab, Herodes och andra liknande personer. Och man ser väl att de få goda händelserna som skrivs om i Bibeln är mycket få i jämförelse med de andra händelserna som är fulla av ondska. Och eftersom de onda har fritt kunnat utföra vad de velat, har också Gud låtit detta fritt beskrivas och förvarnas för alla människor. Nu måste man ju ge Gud äran för detta, att han väl visste vad som var nyttigt att skrivas eller inte.
Han har låtit skriva och tala om de döda, men för de levandes skull, oss till godo. Både de ondas och de godas liv har beskrivits för oss, som Paulus säger: Allt som är skrivet är skrivet för vår undervisning osv. Gud har tillåtit att de ondas liv har blivit beskrivet lika mycket som de godas, ja mycket fler onda. Det är inte förvånande att andra också gör så, som man väl ser i alla krönikor, både hedniska och kristna, att det är få som har blivit skrivna om. De goda är få och de onda är alltid många i världen. De som skriver, skriver hellre gott än ont om de döda, där sanningen tillåter det. Det man bör tänka på är vad krönikor skriver om, och den som nu vill ha en god krönika och ett gott rykte efter sin död, han gör det som är gott. Men om han gör det som är ont, kommer han att straffas både med ett ont rykte och allt annat som Gud lägger på honom.
*********************************************
En svensk krönika
Kung Erik den vise
#13
Den första kungen som enligt de svenska krönikorna sägs ha funnits i Sverige ska ha hetat Erik, och det tillskrivs honom att han erövrat Skåne, Själland, Falster och de andra belägna områden som tillhör Danmark, vilket inte kan vara sant eftersom dessa tre riken var bebodda av tyskt folk, vilket tidigare har bevisats, och därför är det mer trovärdigt att Danmark tidigare var bebott än Sverige.
Men den danska krönikan hävdar så starkt att den första kungen som funnits här i Sverige haft namnet Erik och att han skulle ha blivit insatt som kung av kung Frödhe som kallades den Fredsgode.
Och det skulle ha kommit sig så att det mellan kungen i Sverige, vid namn Alrik, och kungen i Götaland, vid namn Gestiblind, fanns en långvarig fejd [och i det rike som nu är ett skulle ha funnits två kungar], och eftersom Gestiblind inte var tillräckligt mäktig som kung över Sverige, gav han sig till kung Frödhe i Danmark för att få hjälp emot kung Alrik, vilket han också fick eftersom Frödhe skickade honom stor hjälp i form av en berömd man vid namn Erik den vise. Den samme Erik dödade kung Alrik och hans son och blev sålunda kung över både Sverige och Götaland, och detta inträffade vid tiden för Kristi födelse. Den danska krönikan nämner också några andra kungar som sägs ha härskat i Sverige före den vise Erik kom hit. Deras namn är Hunding, Regnar, Hothbrod, Attisl, Hiarwer, och så nämns även Alrik och Gestiblind, om vilka man inte har några bekräftade uppgifter. Därför låter man det vara. När nu den förra nämnde Erik hade regerat länge i Sverige, blev han dödad.
Halvdan, Godheric, Philimer och Nordian
#14
När Erik den vise dog, blev hans son Halvdan kung efter honom, enligt den danska krönikan, och han blev starkt utmanad av tolv bröder i Norge. Men han fick hjälp av Fredleif, kung Frödhes son, och besegrade dem. Men enligt den svenska krönikan hävdar man att när kung Erik dog, övertog hans son Goderik riket efter honom och att han med en stor här har genomfört framgångsrika erövringar i främmande länder. Om detta är sant är svårt att avgöra.
#15
Efter Goderik sägs att Filimer, kallad den mäktige eller den store, blev kung i Sverige. Han beröms högt i historier och krönikor för sin tapperhet, och vissa kallar honom Vilcinum eller Vilkin. Allt det som vår svenska krönika hävdar om honom är hämtat från den utdragna berättelsen om Theoderiks av Bern fabel, och det har ingen anknytning till Sverige. Det finns tillräckligt med främmande historier som säger att Filimer har varit kung över göterna i andra länder, men vad har det med dem att göra som bodde i Sverige? Man kan inte räkna dem som kungar över Sverige som har varit kungar över göterna i främmande länder.
#16
När Filmer dog sägs att hans son Nordian blev kung efter honom, eftersom han hade blivit fördriven av kungen Hernit i Ritzaland och hade styrt där under en lång tid. Han placerade sedan sin son i sin ställning, som också hette Hernit. Allt detta säger den svenska krönikan ha hänt här i landet, vilket inte är sant, eftersom det är hämtat från Theoderiks av Bern historia eller fabler och har ägt rum i götarnas rike som låg på andra sidan Ungern.
Siward, Karl, Eric, Vngwin, Ragwald, Ingve
Den danska krönikan talar om en kung som skulle ha hetat Siward här i Sverige, och en kung som härskade över Götarna som hette Karl. Båda dessa fanns samtidigt och levde troligen mer än hundra år efter Kristi födelse. Men man vet inte mycket om deras gärningar och styre, förutom att båda gifte bort sina döttrar med två kungasoner från Danmark. Den ena hette Frode och gifte sig med kung Siwards dotter Vlwid, medan den andra hette Harald och gifte sig med götakungens dotter som hette Signil.
Den danska krönikan nämner också en svensk kung vid namn Eric, som hade en långvarig fred med Haldan Berghgram från Danmark. Till sist besegrade Haldan honom efter åttioåtta år och hundra efter Kristi födelse och blev kung över både Sverige och Danmark. Vid den tiden fanns det en herreman vid namn Siwald här i landet. Han gjorde uppror mot Haldan och väckte med sina sju söner hela landet till uppror, men Haldan blev för mäktig och dödade både Siwald och hans söner. Eftersom han inte hade några barn tog han Göta-kungen Vngwin som sin svåger och utsåg honom till kung av Danmark. Sedan dog Haldan själv.
En tid senare dödade Ragvald, kung av Sverige, samma Vngwin, kung av Danmark, och då blev Siwald, Vngwins son, kung över Danmark och stred mot honom. I Ragvalds tid drog han med en stor styrka av gott krigsfolk in i Själland, men han blev själv besegrad och de svenska trupperna skingrades. Det hände ungefär 220 år efter Kristi födelse. Därefter blev Inge kung i Sverige, men man vet inte mycket om hans bedrifter, förutom att det under hans tid fastställdes att kungasätet skulle vara i Uppsala och ingen annan stad i riket, eftersom där fanns deras gudahelgedom och det var dit de flesta besöken i riket brukade äga rum. Det beslutades också att alla kungar skulle hyllas vid Mora sten.
Neark, Frodhe och Vrbar
#17
Inge hade två söner efter sig, Neark och Frode, som båda regerade i riket efter sin far och förde en sådan god regering att de hölls i hög aktning av det vanliga folket som gudar. Sedan dog Neark och Frode blev ensam kung. De svenska krönikorna nämner de dygder som tilläggs till denne Frode, som de danska skriver om deras Frode. Jag kan inte veta om danskarna har tagit något som tillhörde deras Frode och tillägnat det, eller om de svenska har prytt deras Frode med det som tillhörde danskarna. Det förekommer ofta i krönikorna att om två personer har haft samma namn, tillskrivs det ena av dem det som den andra har gjort. Men hur det än förhåller sig tror jag att båda har varit fromma förstar och hållit en stark fred i sitt rike, som kungavärdighet kräver, och därför har deras förfäder haft en sådan ordning att de brukade önska varandra ”Frodes frid”. Denne Frode utdelade så stränga straff över överträdelser och orättvisor att ingen hög eller låg vågade ta sig friheten att göra något ont mot någon annan. Under sådana förstar brukar land och rike frodas. Och de latinska benämnde sådana fromma förstar ”Patres patriae”, landets fäder.
Därför blev också denne Frode så kär och hölls i sådan aktning av det vanliga folket som om han vore en gud. Det är en stor skam för oss som är kristna att se hedningar ha de dygder som vi själva ofta inte har.
#18
Efter Frodes död regerade Vrbar. Han sägs ha haft tre söner: Östen, Nore och Dan. Det sägs mycket om dessa tre söner, men det kan inte vara sant. Därför låter man det vara.
#19
När Vrbar dog blev hans son Östen konung efter honom. Efter att de hade besegrat hans bror Nore i Norge, som var deras konung, satte han en hund som konung över dem, till hån och förakt. Han lät också utfärda en sådan lag för de norska männen att den som inte tjänade hunden på ett sådant sätt som han skulle tjäna sin konung, skulle bli avrättad. Men den danska Krönikan säger att han hette Gunnar och gav hunden till de norska människorna. Han kan (eventuellt) ha varit kung Östens hövitsman i armén och gjorde det på sin herres vägnar, det han gjorde.
Östen, Syolm, Swerker
#20
Efter Östen blev Syolm konung i Sverige, och enligt hans tjänare sägs han ha drunknat i en mühaka. Den danska Krönikan talar om en konung som länge före detta skulle ha hetat Hunding och att han drunknade sig själv i en mühaka. Det kan vara så att det ena ryktet kommer från det andra.
#21
När Syolm var död blev Swerker hans son konung efter honom, och han var en oerhört stark man. Det gick sådana fabler om honom att han kunde slå sin näve i en hård sten ända upp till armbågen. Det var en sedvänja hos våra förfäder att med sådana fabler symbolisera stor kraft och makt. Därför säger man om vissa kämpar att de har ryckt upp stora träd med rötterna och slagit sina fiender med dem.
De har kastat sina fiender med stora stenar som ingen annan kunde lyfta, och andra sådana bedrifter som krävde stor styrka. Detta framgår tydligt från den danska Krönikan som är full av sådana fabler, och man måste betrakta den med förståelse för dess sanna natur. Det är tydligt att våra förfäder i hedendomen hade mer förkärlek för fabler och slingrande ord än för tydliga och enkla sanningar.
#22
Vid den tiden eller något före eller sedan var götarna (som var i främmande land) så mäktiga att de gick in i Grekland med trehundra tusen man och besegrade kejsaren Decius. Sedan vände de tillbaka mot Ungern, och detta inträffade 253 år efter Kristi födelse.
Valander, Visbur, Domalder, Domar
#23
Efter Swerkers död blev Valander kung i sin faders ställe. Det sägs att Mara red honom till döds. När Valander var död brände hans egna söner honom tillsammans med allt hans dagliga folk, så att de snabbt skulle ärva honom. Girighet är roten till allt ont, och den bryr sig varken om vänner eller släktingar.
#24
Efter Visbur blev hans son Domalder kung i Sverige, och under hans tid var det svåra år i landet där ingen frukt kunde växa. Det anses att Gud straffade hela landet för den orätt som kungen och hans bröder hade begått mot sin far.
Det är ofta så att Gud straffar efterkommande för sina förfäders illdåd. När den vanliga människan i riket såg plågan och nöden som drabbade dem, kanske de hade den uppfattningen att Gudarna var förbittrade över kungens illgärningar. Därför tog de honom och ville försöka mildra Gudarnas vrede genom att offra honom till gudinnan Ceres, även känd som Demeter. De brände honom till hennes ära för att få skördar och grödor. Och det blev hans öde, för efter att ha offrat sin far för gods och pengar blev han själv offrad för skördarnas och grödornas skull. Men detta var allt hedniskt verk.
#25
Efter Domalders död blev Domar kung efter honom. Han levde i fred och anses vara en skälig man. Han dog av ålderdom och man vet inte mycket mer om honom.
Attil, Digner, Dagher
#26
Sedan Domar dog blev Attil kung i hans ställe. Han sägs ha utfört stora verk och varit mycket modig. Han sägs ha erövrat Danmark och gjort det till en del av sitt rike, vilket de danska krönikorna berättar om. Han ansåg att danskarna hade förnedrat sig själva genom att sätta sin hund Racka som kung, eftersom de hade dödat sin kung Haldan. Men när andra hundar dödade kung Racka, satte Attil en konung vid namn Laes. När denne dog satte han en grym tyrann vid namn Snyö som kung, och han blev till slut uppäten av löss. Detta och mycket annat berättar den svenska krönikan, och därifrån kommer ryktet om kung Racka. Men den danska krönikan nämner inget om det. Enligt den hävdar den svenska krönikan att svenska män satte en hund som kung över norrmännen, vilken (enligt deras krönika) hette Snerring. Men angående kung Racka, Laes eller den nämnda Snyö, nämner den danska krönikan inget. Detta skulle inte ha skett länge efter kung Haldans död. Vad som verkligen är sant om de två hundarna Snerring och Racka låter jag andra bedöma. Det skulle ha varit mycket föraktligt om det hade skett så. Kanske var Snerring och Racka två män som hade klätt ut sig som hundar och därför kallades hundar, eftersom de använde sig av fabler och förklädda ord som var vanligt på den tiden.
#27
När Attil dog blev Digner kung, och efter hans död blev Dagher kung i Sverige. Han ville tvinga danskarna att betala skatt till honom, på samma sätt som hans far och farfar hade gjort. På grund av detta blev han dödad i en strid vid en vade, som sedan möjligen kallades för ”vapenvaden”.
Alric, Eric, Ingemar, Ingel, Järunder
#28
Dagher hade två söner efter sig, Alric och Eric. Men Alric blev kung och Eric bar på agg mot honom, då han själv ville vara kung. Därför slog han ihjäl Alric med en dolk. Det är en förgiftad sak, trångsynt och begärlig att vara högt ansedd, eftersom det ofta leder till hat och fiendskap mellan fader och son, bröder och bröder, som det här har skett. Det är också farligt att vara högt ansedd, då de som tidigare var hans bröder och vänner nu blir hans fiender.
#29
Efter Alric blev hans son Ingemar kung. Hans hustru lät hänga honom med en förgylld kedja på en liten holme som kallades Agnafijt, där nu Stockholm är byggt. Men varför hon gjorde det vet man inte. Men man kan märka att de som har varit behjälpliga för henne i detta har haft mer kärlek till henne än till kungen. Det gick också rykten om dem.
#30
Därefter blev Ingeller kung, och han blev slagen till döds av sin bror på grund av hans hustrus dåliga rykte, och hon heter Bera. Men en del menar att hans bror, som ville bli kung själv, därför dödade honom. [Ond brödra skifte.]
#31
Efter Ingel blev Järunder kung i Sverige. Det sägs att han erövrade Danmark under sin tid och när han hade varit trygg i Danmark under lång tid, lämnade han sitt svenska krigsfolk där och ansåg att det inte fanns någon fara. Men när han hade gjort det och trodde sig vara utan all fara, grep danskarna honom och hängde honom i Oddesund vid Limfjorden.
Håkon Ring och Brawalla hed
Här säger den danska krönikan att det skulle finnas en kung i Sverige vid den tiden som heter Alver, och när han dog hade han tre söner efter sig, Olav, Inge och Ingel.
Dessa tre började strida ärligt med Harald Hildetand, kungen av Danmark. Men han blev övermäktig och dödade Olav och Inge, och gjorde sedan fred med Ingel och gav honom sin syster som hustru.
När Ingel hade varit kung under en lång tid dog han och hade en son med Haralds syster som heter Ring. Eftersom han inte hade kommit upp i mogen ålder, lät Harald hans morbror vara hans förmyndare och lät honom bli kung efter sin far.
Men den svenska krönikan säger att Järunder hade en son efter sig som heter Håkan Ring, och han blev kung efter honom. Han hade avsikten att hämnas för att hans far hade blivit skändligt tagen tillfånga.
Han rustade sig därför för strid med Harald Hildetand, som danskarna hade utsett till kung. Båda sidorna förberedde sig noggrant under flera år innan slaget ägde rum. Håkan Ring hade med sig götarna, norrmännen och de från Gotland tillsammans med svenskarna i sin armé. Men Harald hade tyskar, danskar, vendrar och friser i sin här. Båda arméerna möttes sedan vid Brawalla hed i Värend och stred manligt på båda sidor. Men kung Håkan Ring hade sådana skickliga skyttar i sin armé att inget pansar kunde skydda mot deras pilar. Därför uppstod stor förvirring och skräck i den danska armén. När Harald hörde detta medan han satt i en vagn och var blind, frågade han sin förmän hur striden hade gått. Men förmannen var arg och drog ut kungen ur vagnen och slog honom i huvudet sönder med en klubba. När nu Håkan Ring fick reda på att kung Harald var död, befallde han sitt folk att dra sig tillbaka från striden, och det visade sig att svenskarna hade förlorat tolv tusen man i sitt armé, medan trettio tusen duktiga stridande män från Haralds armé dödades, enligt den danska krönikan som håller denna version. Håkan Ring hämnade därmed sin faders död.
När slaget var över gick danskarna till enighet och utropade honom till kung, och på så sätt försonades de och nådde en god uppgörelse. Efter att detta hade hänt lät han undersöka Harald Hildetands kropp bland de döda och brände honom. Sedan tog han askan och begravde den på ett sätt som en kung borde bli begravd. På grund av denna handling fick han stor ära och hyllning från danskarna. Därefter ville danskarna att kung Håkan skulle låta dem få en jungfru vid namn Heta att styra och regera över dem, vilket också skedde. Dock lät han Skåne förbli under Sverige och satte en av sina släktingar från Norge, vid namn Olo, som ansvarig där. På så sätt började danskarna förakta Hetes regemente, och de gjorde Olo till kung över sig. Men Håkan Ring blev så gammal innan han dog att han var tvungen att tas om hand som ett barn.
#32
Under kung Håkan Rings tid, eller strax före det, invaderade götarna återigen Grekland och besegrade kejsaren som hette Valens. De brände honom levande när han gömde sig i en stuga och orsakade stor förödelse nära Konstantinopel. Men kejsarinnan gav dem pengar och då drog de sig tillbaka. Detta hände cirka 368 år efter Kristi födelse.
[här är 270 sidor utelämnade]
#33
När sådana grymma mord skedde i Stockholm hade kung Kristian gett order om att göra liknande i Finland. Där blev bland andra herren Åke Örjansson, Tönne Ericsson, Niels Eskilsson och Hemming Gadd halshuggna. Fru Kristina och några andra ädla kvinnor fångades och skickades sedan till Danmark. Kung Kristian började allt mer visa vad han hade i tankarna, nämligen att göra svenskarna till sina egna trälar, till ester och hattar. Han bjöd ut att ingen bonde skulle få ha vapen eller armborst. Vissa ställen togs dessa ifrån bönderna och krossades, vilket han efter hand genomförde över hela riket.
Han hade även Sveriges lagbok i åtanke, som ibland rådde honom att handla. Liksom han var blodtörstig som herre hade han också sådana medhjälpare, vissa av dem som var likasinnade, bland vilka Mäster Diderik var den främste, Jöns Mattsson, Claes Holst och flera andra. De hade också lust att se det svenska blodet rinna. Anders Persson, som var befälhavare i Örebro, sände sig dit där de bodde för att bli kvitt dem. Då blev det ett talesätt bland kungens folk att den svenska bonden kunde väl gå vid plogen med en hand och ett träben. Och många fler sådana ord användes, som alla känner till. Och de hovmän som hade blivit halshuggna vågade knappt visa sig.
Bara Sören Norby var deras skydd. Efter att biskopsstolarna i Skara och Strängnäs nu var lediga, skickade kungen Mäster Diderik till Skara och biskop Bellenacke till Strängnäs som biskopar. Båda var framstående män för sådana ämbeten, vilket de visade genom sina handlingar.
#34
När kung Kristian hade ordnat allt i Stockholm med ämbeten och befallningsmän som han ville, gjorde han sig redo att resa över landet och till Danmark igen. Överallt där han skulle komma restes galgar upp på torgen.
Claes Holst var kapten där. Han blev också själv hängd på kungens befallning i Söderköping på den galgen han hade låtit resa, tillsammans med sin egen skrivare och en av hans tjänare hängdes i Linköping och en i Vadstena. Sedan kom kungen till Linköping och höll där sina julfiranden. Därefter kom han till Vadstena och lät bo Swen Höök och Peder smed där.
När han kom till Jönköping lät han där avrätta Lindorm Ribbing och några andra. Särskilt lät han där avrätta två barn från Ribbings släkt. Det ena var cirka åtta år gammalt och det andra fyra eller sex år gammalt.
Sedan kom han till Nydala kloster, där betalade han så för sitt boende att han lät dränka abboten och några av hans bröder. Till sist kom han tillbaka till Danmark igen. Denna resa från Stockholm till Danmark var sådan att varje stad han kom till fick offra liv. Så att varje förståndig person kunde märka att han skulle vara en plåga för svenska folket och en resa som Gud skulle straffa dem för. Men lovat vare Gud i evighet som har kastat denna resa i elden.
About The Author
Svenska 
English