Idag talas de germanska språken, inklusive tyska, engelska, frisiska, nederländska och de nordiska språken, i stor utsträckning i nordvästra Europa. Men viktiga aspekter kring hur denna språkgrupp anlände och utvecklades är fortfarande omstridda. Genom att lägga till 712 nya forntida mänskliga genomer har studien identifierat en arkeologiskt svårfångad population som omkring 4 000 år sedan tog sig in i Sverige från Östersjöregionen. Dessa var bärare av en blandning av östbaltisk och östeuropeisk steppehärkomst.
Dessa rörelser har direkta konsekvenser för flera lingvistiska hypoteser. Resultaten visar vilken kraft som finns i att kombinera genetik, historisk lingvistik och arkeologi för att skapa en integrerad modell för hur en språkgrupp uppstod, spreds och diversifierades.
Observera att studien är publicerad som preprint på bioRxiv och ännu inte formellt peer review-granskad.
Tidslinjen
Ca 2000 f.Kr.: En tidigare arkeologiskt svårfångad population migrerar från Östersjöregionen till Sverige. De sprider sig snabbt och deras språk förknippas med Palaeo-Germanic — en äldre föregångare till de germanska språken. Detta är cirka 800 år senare än vad som traditionellt antagits för germanskans ankomst till Skandinavien.
Ca 1500 f.Kr.: Palaeo-Germanic är nu utbrett i hela Skandinavien och sammanfaller med denna östliga populations spridning under bronsåldern.
Järnåldern — ca 300–400 e.Kr.: Urgermanskan börjar brytas upp i dialekter. En sydlig expansion sker från södra Skandinavien in i områden som tidigare antas ha varit keltisktalande, såsom dagens Tyskland, Polen och Nederländerna. Detta kopplas till framväxten av de västgermanska språken.
Folkvandringstiden (375–575 e.Kr.): Skandinavisk genetik sprids vidare genom västgermanska folkgrupper anglosaxarna till Storbritannien och langobarderna till södra Europa. Engelska uppstår ur anglosaxarnas bosättning i Britannien efter romarnas tillbakadragande 410 e.Kr. Studien visar även en omfattande nordlig migration tillbaka till Danmark och södra Sverige, vilket genetiskt sett motsvarar historiska beskrivningar av danernas etablering ett kontraintuitivt fynd som tyder på att danerna till stor del härstammar från en befolkning söderifrån snarare än att vara ursprungligen nordiska.
Ca 300–600 e.Kr.: De tre germanska språkgrenarna tar form.
Språkgrenar
Nordgermanska → utvecklas från fornnordiskan till moderna nordiska språk: svenska, norska, danska, isländska, färöiska.
Västgermanska → utvecklas till engelska, tyska och nederländska. Spridningen söderut under folkvandringstiden och anglosaxarnas migration till Britannien är de viktigaste spridningshändelserna.
Östgermanska → en numera utdöd gren som inkluderade gotiska, vandaliska och burgundiska. Lämnade inga levande arvtagare.
Cirka 2000 f.Kr.: En tidigare okänd population migrerar från Baltikumområdet till Sverige. De sprider sig snabbt och deras språk förknippas med Palaeo-Germanic (äldre föregångare till germanska språk).
Cirka 1500 f.Kr.: Palaeo-Germanic blir utbrett i hela Skandinavien. Denna östliga population blir utbredd i hela Skandinavien, vilket sammanfaller med utbredningen av de paleogermanska språken under bronsåldern.
Denna befolkning blev utbredd i hela Skandinavien, vilket sammanfaller med den samtidiga utbredningen av paleogermanska, bronsålderns föregångare till urgermanska. Dessa baltiska invandrare erbjuder därmed en ny möjlig förklaring till hur de första germanska språken kan ha nått Skandinavien, cirka 800 år senare än vad som traditionellt antagits.
Järnåldern: Utveckling från paleogermanska till protogermanska
Cirka 350 e.Kr.:
Efter att urgermanskan började brytas upp finner studien en sydlig expansion från södra Skandinavien in i områden som tidigare antas ha varit keltisktalande, såsom dagens Tyskland, Polen och Nederländerna.Proto-Germanic bryts upp i olika dialekter. Sydlig expansion från södra Skandinavien in i tidigare keltisktalande områden. Folk från södra Skandinavien sprider sig till dagens Tyskland, Polen och Nederländerna → kopplas till spridningen av West Germanic språk (t.ex. tidig engelska och tyska).
Folkvandringstiden ( 375-575 e.Kr.): Vidare spridning av skandinavisk genetik genom västgermanska anglosaxare till Storbritannien och langobarder till södra Europa, samt en nordlig migration tillbaka till Danmark och södra Sverige (danernas etablering). Under folkvandringstiden denna härkomst av västgermanska folkgrupper som anglosaxare i Storbritannien och lombarder i Sydeuropa. Vi ser även en omfattande nordlig migration in i Danmark och södra Sverige, vilket motsvarar historiska beskrivningar av danerna och expansionen av fornnordiskan.
300-600 e.Kr.: Utveckling av de germanska språkgrenarna: västgermanska, östgermanska och nordgermanska.
Språkgrenar
Språkgrenarna
- Nord Germanisk
→ Representerar utvecklingen från Old Norse till de moderna nordiska språken:- Svenska (svenska)Norska (bokmål och nynorska)DanskaIsländskaFäröiska
På bilden:- North Germanic är en egen förgrening som går uppåt eller norrut på tidslinjen från Proto-Germanic.
- Markerad i en egen blå box.
- Pilar pekar framåt för att visa vidare utveckling och expansion mot Norden.
- Väst Germanisk
→ Utvecklas till dagens engelska, tyska och nederländska:- Engelska (English)Tyska (Deutsch)Nederländska (Nederlands)
- På bilden:
- West Germanic är en separat förgrening som går söderut/västerut från Proto-Germanic.
- Har också en blå box som etikett.
- Pilar visar folkförflyttningar och spridning söderut mot Centraleuropa och senare till England (Migration Period → Anglo-Saxons).
Det finns ingen vidare pilar efter ett tag → visar att språket dog ut.
East Germanic
→ Den numera utdöda grenen som inkluderade:
- Gotiska (Gothic)
- Vandalic (Vandalerna)
- Burgundiska
East Germanic är en förgrening åt öster från Proto-Germanic.
Visas som en mindre gren som inte har moderna språk.
Läs studien
https://www.biorxiv.org/content/10.1101/2024.03.13.584607v1.full.pdf
About The Author
Svenska 
English