Romerska guldmynt funna i Sverige tyder starkt på att skandinaver tjänstgjorde som legosoldater i det sönderfallande Romerska riket. Det visar docent Svante Fischers numismatiska forskning.
Solidus – Antikens ”dollar”
One solidus (plural: solidi) var inte vilket mynt som helst. Det infördes av kejsar Konstantin den store på 300-talet e.Kr. och var ett rent guldmynt som vägde cirka 4,5 gram.
Det var en oerhört stabil och högt värderad valuta som fungerade som internationellt betalningsmedel i hela medelhavsområdet och långt utanför dess gränser. Att äga en solidus var att äga en betydande förmögenhet. Att äga hundratals var en enorm rikedom.
Öland – ”Guldön” i Östersjön
I över hundra år har arkeologer grubblat över de romerska guldmynt – så kallade solidi – som dykt upp i svenska jordar, främst på Öland, Bleking och Gotland. Hur kom mynten hit? Handlade det om handel, plundring eller något helt annat?
Öland är unikt i detta sammanhang. Ingen annanstans i Skandinavien har man hittat så många romerska guldmynt som där. Man har funnit över 300 solidusmynt på ön, ofta i så kallade skattfynd (depåfynd) som grävts ner i marken.
Den extrema koncentrationen av guld på en relativt liten ö i Östersjön tyder på att ölänningarna hade en särskild relation till kontinenten och en exceptionell förmåga att ackumulera rikedom under denna tid.
Legosoldatsteorin – Den starkaste förklaringen
Precis som du nämner är den dominerande teorin bland arkeologer och historiker att huvuddelen av detta guld kom till Sverige som betalning för militärtjänst.
- Roms behov: Under 400-talet var det Västromerska riket under hård press från hunner och olika germanska stammar (goter, vandaler m.fl.). Den romerska armén led brist på manskap och blev alltmer beroende av att hyra in ”barbariska” krigare, så kallade foederati, för att försvara gränserna.
- Skandinaviska krigare: Unga män från Skandinavien, lockade av äventyr och rikedom, reste söderut för att ta värvning. De var kända som skickliga krigare.
- Betalningen: Lönen betalades ofta i solidi. Dessutom fick soldater ofta en större engångssumma, en ”bonus”, när deras tjänstgöringstid var över. Detta gjorde att de kunde återvända hem med vad som i deras hemtrakter var ofattbara rikedomar.
Alternativa (och kompletterande) förklaringar
Även om legosoldatspåret är huvudspåret, kom troligen inte allt guld den vägen. Det fanns andra källor:
- Handel: Skandinavien exporterade varor som pälsverk, bärnsten och slavar söderut. Guld kan ha varit betalning för detta, även om romarna föredrog att betala med silvermynt (denarer) för enklare handel.
- Plundring och krigsbyte: När det romerska riket föll samman blev plundring vanligare. Nordbor som deltog i krigstågen på kontinenten tog sannolikt med sig byte hem.
- Diplomatiska gåvor och tributer: Ibland betalade Rom ”skyddspengar” (liknande senare tiders danagäld) till mäktiga hövdingar i norr för att de inte skulle anfalla riket, eller för att säkra allianser.
Svante Fischer, docent i arkeologi vid Uppsala universitet, har genom sin forskning kunnat visa att mynten troligen kom till södra Skandinavien som betalning för militär tjänst. Metoden han använder bygger på systematisk identifiering av stämpelidentiska mynt.
Stämpelidentiska mynt – en stark indikation
Fischers metod bygger på noggrann identifiering av stämpelidentiska mynt. När romerska myntverkstäder präglade solidus-mynt använde de järnstämplar för att skapa bilden på mynten. Varje stämpel var unik och utvecklade med tiden små sprickor och märken som gör att man kan identifiera exakt vilka mynt som präglats med samma verktyg.
Fischer har byggt upp en databas – kallad LEO (Liber excelsis obryzacusque, ”den upphöjda boken av rent guld”) – med över 7 300 solidus-mynt. Genom att kartlägga stämpelidentiteter har han kunnat spåra hur mynt från samma utbetalningar hamnat på helt olika platser.
När man hittar stämpelidentiska mynt både i italienska skattefynd (där utbetalningar gjordes till romerska trupper) och i sydskandinaviska fynd, tyder det starkt på en direkt koppling: mynten fördes från utbetalningsplatsen till Skandinavien av personer som var där och mottog betalningen. Fischer menar att detta mönster inte kan förklaras genom handel eller sekundär cirkulation.
Öland – ett tydligt mönster
Öland sticker ut i det skandinaviska materialet. Av cirka 365 solidus-mynt som hittats på ön kan man identifiera mönster som Fischer tolkar som kopplingar till specifika militära kampanjer:
Björnhovda-skatten (36 mynt, nedlagd efter 476) visar kopplingar till västerut – troligen en expedition omkring 462-465. Mynten inkluderar sällsynta exemplar präglade för kejsare Libius Severus, och flera av dessa är stämpelidentiska med mynt från italienska fynd.
Åby-skatten (79 mynt, nedlagd efter 477) innehåller däremot östromerska mynt från perioden omkring 462-466, som kan kopplas till tributer som betalades till ostrogoterna.
Stora Brunneby-skatten (17 mynt, nedlagd efter 451) är den tidigaste större skatten från Öland och visar ovanligt tunga mynt – ett tecken på att de kan komma från en tidig, direkt utbetalning snarare än via sekundär cirkulation där lättare mynt cirkulerade (enligt Greshams lag).
Myntens viktmönster och förslitning ger stöd åt Fischers tolkning, även om den exakta kronologin är svår att fastställa.
Inte bara mynt – en krigarkultur
Fynden av solidus-mynt är inte isolerade. De förekommer i kontexter med:
- Romersk militär utrustning och vapenfynd
- Praktfulla guldhalsringar (som de från Färjestaden, nära Björnhovda-skatten)
- Gravgods som tyder på hög social status
- Fibulor och andra prestigeföremål med romersk påverkan
Fischer framhåller också Udovice-fyndet i Serbien – två guldfiligranshängen med solidus-mynt som uppvisar sydskandinaviskt hantverksmässigt utförande från sent 400-tal. De hamnade på Balkan, möjligen med trupper där skandinaver kan ha tjänstgjort. Detta fynd nämns i skriftliga källor som beskriver heruler och ostrogoter i området.
Varför blev de legosoldater?
Det sönderfallande Västromerska riket under 400-talet behövde soldater akut. Germanska stammar, möjligen inklusive skandinaver, rekryterades i stor utsträckning. Betalningen var god – i guldmynt av hög halt.
Ett solidus-mynt vägde cirka 4,5 gram och bestod av höghaltig guldlegering (även om halten varierade något över tid och mellan olika myntherrar). För en krigare från den skandinaviska periferin representerade varje mynt betydande köpkraft och prestige.
Fischer menar att mynten verkar ha kommit hem i vågor, troligen efter kampanjer:
- I Pannonien (nuvarande Ungern) omkring 435-451
- Från Italien omkring 462-465
- Från östra Medelhavet omkring 462-476
Dateringarna bygger på analys av mynttyperna och deras terminus post quem.
Skillnaden mot vikingatiden
Det är viktigt att inte blanda ihop dessa fynd med vikingatiden. Solidus-mynten är från 400-talet e.Kr., medan vikingatiden är 800-1000-talet – det skiljer 300-400 år.
De arabiska mynt som hittats i Danmark och Sverige kom via handel längs Volgafloden under vikingatiden och representerar ett helt annat fenomen än de militära betalningar som solidus-mynten troligen utgör.
En kosmopolitisk krigarklass
Fischer talar om en ”barbarisk kleptokrati” – en militär elit av germansk ursprung som rörde sig över hela det romerska riket. Dessa krigare kunde:
- Tjänstgöra i Italien ena perioden och vid Donau nästa
- Stiga i graderna till comes eller magister militum
- Föra med sig både romerska statussymboler och skandinaviska traditionsobjekt
När de nådde högre militära positioner verkar de enligt Fischer ha lagt bort de tydligaste tecknen på sitt skandinaviska ursprung till förmån för mer romerska maktattribut.
Historieskrivningens vittnesbörd
De bysantinska historikerna Prokopios och Marcellinus Comes nämner germanska folkgrupper, inklusive heruler med möjliga skandinaviska kopplingar, i romersk tjänst. Prokopios skriver att herulisk kunglig familj reste tillbaka till Skandinavien så sent som 509. Marcellinus berättar att kejsar Anastasius 513 bosatte heruler längs nedre Donau.
Fischer har genom sin numismatiska analys gett dessa skriftliga källor konkret arkeologiskt material att förhålla sig till.
En pågående diskussion
Det bör nämnas att inte alla forskare delar Fischers tolkning fullt ut. Alternativa förklaringar som handel, plundring eller diplomatiska gåvor diskuteras fortfarande. Men Fischers systematiska stämpelanalys och de specifika stämpelidentiteterna mellan kontinentala utbetalningshoar och sydskandinaviska fynd utgör enligt honom själv ett mycket starkt argument för militär tjänst som huvudförklaring.
Forskningen gäller främst södra Skandinavien, särskilt Öland och Bornholm. Mönstret ser annorlunda ut på Gotland och i Mälarområdet.
Slutsats
Svante Fischers forskning har fördjupt vår förståelse av södra Skandinaviens roll i senantiken. Den numismatiska beviskedjan tyder starkt på systematisk militär tjänst snarare än sporadisk handel eller plundring.
De guldmynt som begravdes på Öland representerar troligen minnet av karriärer i det romerska rikets tjänst – förda hem av krigare som sett Medelhavsvärlden och slagfälten där det antika imperiet föll sönder.
Svante Fischers forskning har publicerats i Fornvännen och Journal of Archaeology and Ancient History. Hans databas LEO fortsätter att ge nya insikter om senantikens södra Skandinavien och dess kopplingar till det romerska riket.
About The Author
English 
Svenska