Min gamla mattelärare Myran brukade säga att ifall man ska lösa ett komplicerat problem så ska man använda lätta problem som man kan applicera för att lösa det komplicerade problemet.
Med köteori går det tex att avgöra vilket som är bästa sättet att få folk ombord på ett flygplan. Steffen Metoden sägs vara den bästa metoden och klart bättre än Wilma metoden, huller om bullermetoden eller blockmetoden. När jag var i USA sist valde man att låta barnfamiljer borda flygplanet först – jag tyckte det var en sympatisk inställning men resultatet var minst sagt kaotiskt. Om man närmar sig problemet från ett vetenskapligt perspektiv får man alltså en bättre lösning än att göra en subjektiv värdering kring hur boardingen ska gå till.
Läs artikeln i SvD.
Vid Steffenmetoden börjar man fylla fönsterplatserna varannan fönsterplats på ena sidan och därefter varannan fönsterplats vid andra sidan. Därefter varannan mitten plats och därpå de som sitter längst ut. Smart va? Vad Dr Steffen verkar ha glömt är är att man kan borda planet både från bakre ingången och främre ingången samtidigt. Sist jag flög från Stockholm till Göteborg gjordes det experimentet och de som skulle placeras längst bak i flygplanet fick i boarding gången ta till höger, gå under vingen och gå ombord via den bakre flygplans ingången. Jag tror, utan att ha studerat problemet i 5 år som Steffen, att det optimala nog borde vara att kombinera Steffenmetoden med att använda båda flygplans ingångarna.
Vad som gör det här problemet riktigt intressant är att flygplansmodellen skulle kunna användas för att analysera hur vi använder kapital i samhället. I vår ekonomi finns det kostsamma köer som borde minimeras för att samhället skulle fungera så bra som det bara är möjligt. Köteori borde vara ett sätt att effektivisera samhället. Man skulle exempelvis vilja minimera arbetslöshetskön, socialbidragskön, vårdköer, att kapital försvinner i form av överpriser till monopolmarknader m.m.
